Gokväll på Er..
Här på Hovshaga har vi det ganska bra, lite tuffa stunder nu och då, tårar och lite ilska på världen.
Vi har ju i många år kämpat med att få vår dröm i uppfyllelse, ett barn.
Vi påbörjade vårt andra IVF-försök i slutet av december förra året. Det har varit en bra omgång denna gången, reagerade ganska så kraftigt på detta nya hormonet.
Äggplocket gick jättebra, jag var inte ens rädd eller orolig denna gången innan vi skulle in för att nu vet jag ju hur det går till ju! Visst är det väl inte skönt när dom är inne o grejjsar men jag mår ju ganska så bra i min lilla morfindimma;)
Insättningen två dagar senare gick bra oxå, det är ju inget som gör ont överhuvudtaget.
Som sagt allt kändes så bra (förutom de 5 kilo jag gått upp av hormonerna), det var lite annorlunda med allt och då fylls man ju självklart med ännu mer hopp än vanligt. För att sen förra onsdagen dimpa rakt ner i ett stup igen. Mensen kom.
Det är så tungt att ta sej upp därifrån.. Sorgen kommer först och sen ilskan, vilket jag tycker är lättare att hantera än sorgen.
Ilskan på världen, att det är så orättvist, och det vet jag att det är, och det finns andra som har det tuffare, svårare och jobbigare än jag men det är svårt att tänka på de mitt i allt.
Jag menar inte heller att tycka synd om mej själv. Jag tycker bara att man kämpar så hårt, håller humöret uppe, tänker positivt ja allt det man ska göra men kan man inte då i gengäld få lite tillbaks? Sen finns det idioter som får hur många barn som helst, som inte tar hand om , misshandlar, gör illa sina barn. Varför får dom och inte jag tänker man?
Man är så nära drömmen att man nästan kan ta på den, men ändå inte.
Förstår inte varför det lilla ägget inte vill fästa därinne hos mej, jag tar ju hand om det med alla medel man ska och tar det försktigt. Jag har ju endometrios men funkar ju i övrigt som vilken tjej som helst, och med all denna hjälpen vi får varför vill det sej inte liksom?
Det som hjälper mej att kämpa är ju alla runt omkring mej, min älskade familj som stöttar i vått och torrt, min älskade Oscar som är stadigare och starkare än en tusenårig ek, och ni mina goa kära vänner.
Sen finns det ett par tankar och känslor som oxå får mej att vilja kämpa hårt även tårar och sorg tar över ibland.. och dessa tankar är..
Hur skulle det kännas att få hålla i ett litet knytte som är bara vår? Hur kommer hon eller han se ut, kommer den att bli lik Oosa, få hans vackra mun och fina ögon, kommer den att ha rakt eller lockigt hår, hur känns det att få ha denna lilla mellan oss i vår säng, hur känns det att få klä på han eller henne kläder som vi valt ut, hur känns det att få lukta på denna lilla när man vill, hur är det att få hålla i och mysa med när man vill..
Hur känns det att få vara mamma och pappa.. Hur känns det att få ringa till Min Mamma och Pappa och Systrar och säga: Hej..Ni ska bli mormor, morfar och mostrar...
Jaa jag kan göra listan lång..önskar bara att det skall bli verklighet en dag.
Nu fick jag lätta mitt hjärta lite...
Sen vill jag säga att: Mamma du är min änglamamma och jag Älskar dej! Pappa, Jenny, Josefine jag älskar Er oxå mer än vad ord någonsin kan säga.
Det var nog allt för ikväll...
Puss o kram till Er alla
Ps. Ursäkta om ordföljd och allt sånt blir lite baklänges men ni förstår innebörden iallafall;) Ds.
Jag kan göra listan lång
<3<3<3<3<3
Älskar dig stjärnstopp
Min älskade....jag finner inte ord. Jag TRODDE så den här gången ville inte fråga, hoppades at brevet/mejlet skulle komma med glada nyheter.
Jag är SÅ ledsen för dig, jag tänker på att oönskade barn i världen...jag tänker på de som otacksamt gnäller över sina barn....Massa varma kramr, GE inte upp....Ge inte upp!!!
Livet är såååå orättvist, älskar er å finns när ni vill!!!
Så öppenhjärtigt, ärligt, och fantastiskt fint skrivet, klump i halsen får jag. Nej, livet är verkligen inte rättvist, önskar så att ni ska lyckas, ni om några här i världen är värda detta.
Kramar/
Jessan, mina ögon fylls av tårar.Jessica, Du och Oscar är de starkaste människor jag känner just nu.Ni har det kämpigt och inget annat kan trösta. Det spelar inge roll hur andra har det, det gör det inte mindre jobbigt för er. Tänka bara på er själva och er dröm, det är viktigast för er två. Vi andra finns här och önskar er allt det bästa, det vet ni.
Kramar till er båda
Fastern
Å, Jessica och Oscar! Så tråkiga nyheter! Så fint du skriver om det här svåra, Jessica. Jag kan inte föreställa mig er sorg, men lite kan jag förstå ändå. Vi finns här för er när ni vill och annars också.
Tusen kramar
Christina
Jessica, älskade syster (och Oscar såklart, brollan) jag älskar er så fantastiskt mycket och jag känner er sorg ända hit... Önskar att jag kunde trolla med knäna och göra så de där beåkiga äggen vet sin plats... Gud ska veta (fastän jag inte tror på den där gamla gubben i månen!) att ni är värda detta mer än han kan ana... <3 Jag älskar er till månen och tillbaka hundrafemtiomiljoner ggr T/R.
Älskade Jessan.
Förlåt mitt klumpiga sms häromdagen. Jag hoppades verkligen med er.
Jaaa livet är så fruktansvärt orättvist, du O Oscar skulle bli så fina föräldrar.
Du är så otroligt duktig på att skriva om dina känslor, mina tårar rinner o rinner när jag läser.
Många många kramizar till dig.
Här sitter jag och lipar på jobbet, så vackert du skriver.
Livet är många gånger såå orättvist, och jag hoppas innerligt att ett högre väsen inser detta och fixelidonar lite.
Många kramar!
