Miss Jezzie...

Efter allt tungt som hade varit innan denna tid, bara tårar och sorg var jag lite orolig för denna helgen hur jag skulle orka eller vara i mitt humör när mina älsklisar, mina systrar Jenny och Josefine, min kusin Johanna och min barndomsvän Linda skulle komma ner hit till oss. 
   Det löste sej ganska snabbt när de alla steg innanför dörren och mina tårar sprutade fast denna gången av glädje och lycka!

Jag kan nog inte med ORD beskriva hur härligt och bra NI fick mej att må och hur lätt det var att få vara glad igen! TACK ÄLSKADE NI! ÄLSKAR ER!

   Detta var bland dom bästa och roligaste dagarna i mitt liv faktiskt! Så mycket skratt till tårar och mage värkte kan jag inte ens komma ihåg när jag hade! Oscar kan med råge garantera och tala om detta;) ( Stackars Oosas öron blödde väl av allt kackel;) )

   Vi gick ut på lördagskvällen alla vi tjejjer, bara det att inget va typ öppet eller så var det milslånga köer! Det slutade med att någon kläckte ur sej,,, jag är hungrig så jag tror att både Jenny och Josse sa samtidigt : MOT NAPOLI!!

   Väl inne på pizzerian var det en hel del folk och dom spelade Robyn! Vi alla, som älskar att sjunga tog ju i för högan sky och plötsligt så höjde restaurangkillarna volymen till discovolym och sen fattar jag inte riktigt vad som hände men vi startade disco därinne med sång och Josse o jag skapade ett dansgolv!! Hhahahahah sjukt häftigt!
Folk strömmade in och stog o tittade genom fönster och allt!!
   När en beställning var klar, sänkte kockarna musiken, ropade ut numret och höjde sedan igen! Hhahahah alltså detta kan bara upplevas för att förstå!

   När vi skulle gå efter jag vet inte hur länge vi vart där så ropade bagarna :Kom tibaks snart igeeen!!!! Hhahahahah!

På söndagen var vi smått trötta och inte alls så sugna på vuxendricka men en liten zip av rödvinet KIZZ, så var vi igång igen! Därefter tog vi bilen till ThaiHouse och åt o drack och återigen skratten flödade och magen värkte!!

   Sen bar det av mot Malmö och VÅRA KILLAR!

I extas intog vi arenan! Kan nog tala för alla bruttor som va där att trosorna var ej torra efter denna konsert om ni ursäktar mitt språk!!

   Fy 3tye85u4j65ty8 va grym konsert!!!! Ett minne för livet kan jag tala om!

Tack än en gång tjejjor för denna oförglömliga och fantyastiska helg!!


                                                   


Tyvärr fick man inte ha kamera med in på konserten men dessa talar iallafall för hur kul vi hade det!!!

Puss o Kram!

Nu har längtan infunnit sej igen,,tiden oxå kanske;)

   Jag har en hel del att ta igen och det börjar jag med först och sen får ni nyheter så småningom ok!;)

Jag hoppas att ni alla haft en underbar sommar och semester!

Puss o Kram från mej!

Hej alla mina nära och kära!

Jag hoppas att ni mår bra allihop och tar hand om varandra..

   Jag har varit lite frånvarande och ledsen och osällskaplig ett tag nu som ni kanske märkt. Jag hoppas att ni inte tar illa vid eller blir arga på mej.

   Vi har utan allas vetskap genomgått vårt sista och tredje IVF behandling. Vi kände att det blir dubbel sorg varje gång det misslyckas o det blir lite känsligt med alla frågor också hela tiden så därför valde vi att göra så.

Som vanligt så gick det bra med klimakteriesprayer, sprutor o välmående.

   Det var inte förrän vid äggplocket (9 stycken ägg) som det gick lite tokigt.. Jag hade nämligen fått en cysta igen, som jag dessutom hade väldigt ont av och som var större än den förra. Dom skulle ju punktera o tömma denna samtidigt som äggplocket.

   Trots att jag var full med typ morfin o lugnande så gjorde det så fruktansvärt ont. O lång tid tog det medL När det äntligen var klart och vi fick komma in i vårt ”rum” så fick jag så ont att jag visste inte vad jag skulle ta vägen! Tårar sprutade samtidigt som jag skulle försöka andas och få bort det äckliga illamåendet o måstespykänslan. Det var faktiskt hemskt. Sån värk har jag inte känt tror jag. Sköterskorna kom med mer smärtstillande o spypåsar mm och tillslut dropp för att jag kunde inte heller äta. Vi låg kvar ett par timmar innan jag kände mej någorlunda ok igen..

   Väl hemma tillsammans så var det bara att vänta på svar om något av äggen klarat sej o var beredd att komma tibaks ti mej.

   Två dagar senare var vi nere i Malmö igen för att sätta in ägg.. När vi kom in och skulle börja så fick vi frågan om vi kunde tänka oss att få två ägg inplanterade. Behövde inte tänka speciellt länge någon av oss;) Denna fråga pga av att det var vårt sista försök och i o med att de andra försöken misslyckats så blir det ju större chans med 2 ägg. Så blev det!

   Den lycka som både Oosa och jag kände när vi begav oss hem igen var obeskrivlig! Det kändes så häftigt! Tänk att vi nu hade chansen att få tvillingar! Två små kottar i vårt liv! Vi skrattade och pratade om hur vi skulle göra då, jösses tänk om vi får två av samma kön, då måste vi hitta ett till namn, jaa det var så roligt att tänka så!

  Första veckan rullade på i lyckorus! Likaså början av andra, sen började jag känna av lite värk innan mens, men det kunde man tydligeeennn ha ändå! Så jag fortsatte att försöka vara positiv och säga till mej själv varje dag att herregud jag ska bli mamma, Oosa ska bli pappa!!

   Lyckan blev som vanligt kortvarig, och drömmarna gick i kras igen, hjärtat gick i tusen bitar och hoppet drog illa jäkla kvickt.

Sent på kvällen dagen innan vi skulle få svaret på graviditeten så kom mensen.

Jag trodde faktiskt att jag skulle trilla ihop och aldrig mer komma upp.. Jag vet inte om ni förstår hur jag menar men, man fylls så galet med hopp och glädje, ja till bristningsgränsen, för att sen få en sån riktig käftsmäll och fötterna försvinner under en. Och detta gång på gång. Det känns så fruktansvärt…

   All glädje och alla tankar om hur vi ska göra, vår största dröm, bara krasas sönder hela tiden.

Denna gången har varit oerhört tung och ond..Jag har bara gråtit o gråtit o gråtit, inte lust med nåt, inte prata med nån, inte umgås, inget. Inget kan få upp mej över ytan känns det som denna gång. Det gör så ont. Jag är så trött på att ha ont. Trött på att känna sorg så djupt, trött på att kämpa sååå hårt hela tiden , till ingen nytta. Så känns det nu i alla fall…

   Jag har sagt det förr och vet att det alltid varit och kommer att vara så men livet och världen är så sjukt orättvist. Jag tycker att kan inte alla någon gång få lite belöning för att de kämpar så hårt?

   Ja vet inte mer vad jag skall säga mer än att jag, vi känner oss halva. Dock är jag glad att vi har varann Oosa och jag.

   Nu vet ni vad som händer här hos mej, och varför jag är lite frånvarande.. Jag kommer tillbaks så småningom men det är jättetungt denna gång. Kämpar så gott det går…

Puss o Kram