Miss Jezzie...

Hej alla mina nära och kära!

 

 

Jag hoppas att ni mår bra allihop och tar hand om varandra..

 

   Jag har varit lite frånvarande och ledsen och osällskaplig ett tag nu som ni kanske märkt. Jag hoppas att ni inte tar illa vid eller blir arga på mej.

 

   Vi har utan allas vetskap genomgått vårt sista och tredje IVF behandling. Vi kände att det blir dubbel sorg varje gång det misslyckas o det blir lite känsligt med alla frågor också hela tiden så därför valde vi att göra så.

Som vanligt så gick det bra med klimakteriesprayer, sprutor o välmående.

   Det var inte förrän vid äggplocket (9 stycken ägg) som det gick lite tokigt.. Jag hade nämligen fått en cysta igen, som jag dessutom hade väldigt ont av och som var större än den förra. Dom skulle ju punktera o tömma denna samtidigt som äggplocket.

 

   Trots att jag var full med typ morfin o lugnande så gjorde det så fruktansvärt ont. O lång tid tog det medL När det äntligen var klart och vi fick komma in i vårt ”rum” så fick jag så ont att jag visste inte vad jag skulle ta vägen! Tårar sprutade samtidigt som jag skulle försöka andas och få bort det äckliga illamåendet o måstespykänslan. Det var faktiskt hemskt. Sån värk har jag inte känt tror jag. Sköterskorna kom med mer smärtstillande o spypåsar mm och tillslut dropp för att jag kunde inte heller äta. Vi låg kvar ett par timmar innan jag kände mej någorlunda ok igen..

 

   Väl hemma tillsammans så var det bara att vänta på svar om något av äggen klarat sej o var beredd att komma tibaks ti mej.

 

   Två dagar senare var vi nere i Malmö igen för att sätta in ägg.. När vi kom in och skulle börja så fick vi frågan om vi kunde tänka oss att få två ägg inplanterade. Behövde inte tänka speciellt länge någon av oss;) Denna fråga pga av att det var vårt sista försök och i o med att de andra försöken misslyckats så blir det ju större chans med 2 ägg. Så blev det!

 

   Den lycka som både Oosa och jag kände när vi begav oss hem igen var obeskrivlig! Det kändes så häftigt! Tänk att vi nu hade chansen att få tvillingar! Två små kottar i vårt liv! Vi skrattade och pratade om hur vi skulle göra då, jösses tänk om vi får två av samma kön, då måste vi hitta ett till namn, jaa det var så roligt att tänka så!

  Första veckan rullade på i lyckorus! Likaså början av andra, sen började jag känna av lite värk innan mens, men det kunde man tydligeeennn ha ändå! Så jag fortsatte att försöka vara positiv och säga till mej själv varje dag att herregud jag ska bli mamma, Oosa ska bli pappa!!

 

   Lyckan blev som vanligt kortvarig, och drömmarna gick i kras igen, hjärtat gick i tusen bitar och hoppet drog illa jäkla kvickt.

 

Sent på kvällen dagen innan vi skulle få svaret på graviditeten så kom mensen.

Jag trodde faktiskt att jag skulle trilla ihop och aldrig mer komma upp.. Jag vet inte om ni förstår hur jag menar men, man fylls så galet med hopp och glädje, ja till bristningsgränsen, för att sen få en sån riktig käftsmäll och fötterna försvinner under en. Och detta gång på gång. Det känns så fruktansvärt…

 

   All glädje och alla tankar om hur vi ska göra, vår största dröm, bara krasas sönder hela tiden.

Denna gången har varit oerhört tung och ond..Jag har bara gråtit o gråtit o gråtit, inte lust med nåt, inte prata med nån, inte umgås, inget. Inget kan få upp mej över ytan känns det som denna gång. Det gör så ont. Jag är så trött på att ha ont. Trött på att känna sorg så djupt, trött på att kämpa sååå hårt hela tiden , till ingen nytta. Så känns det nu i alla fall…

 

   Jag har sagt det förr och vet att det alltid varit och kommer att vara så men livet och världen är så sjukt orättvist. Jag tycker att kan inte alla någon gång få lite belöning för att de kämpar så hårt?

 

   Ja vet inte mer vad jag skall säga mer än att jag, vi känner oss halva. Dock är jag glad att vi har varann Oosa och jag.

 

   Nu vet ni vad som händer här hos mej, och varför jag är lite frånvarande.. Jag kommer tillbaks så småningom men det är jättetungt denna gång. Kämpar så gott det går…

Puss o Kram